Gästkrönikör Isatou Keita

Fotograf Veri Betnér Fotograf Veri Betnér

The Black List och Marie Ndiaye

Jag sitter i väntan på Marie Ndiaye, den fransk-senegalesiska författaren bakom bland annat boken ’Ladivine’. Ihopträngd i  ett rum där jag sticker ut, sitter jag  i väntan på en person som inte direkt speglar mig men är det närmaste av en avspegling jag kan komma. Jag tänker på de klockrena sakerna hon kommer att artikulera på ett språk som är främmande men ändå igenkänbart. Jag har redan en bild av vad som ska sägas och vilka känslor som kommer att väckas när jag går ut ur detta rum, men det blev inte riktigt så. Känslor väcktes men bilden jag hade av vad som skulle sägas fick mig sittandes, tänkandes i en bänk på Moderna Museet. Istället för att gå därifrån bekräftad så ställdes många frågor.

Boken ’Ladivine’ handlar om en mor och dotter relation, i vilken dottern väljer att bryta kontakten med sin mor på grund av skammen över henne men också över hennes egna hudfärg och ursprung. Dottern går från att identifieras som Malinka till Clarisse. Förnamnet blir centralt. Förnamnet blir ett öde, en identifikation som hon inte vill förknippas med. Hon döper om sig själv för att fly från namnet som automatiskt placerar in henne i ett fack och i en lägre rangordning i samhället. Medan publiken nickade fascinerade av identitetsskiftet huvudkaraktären gör med att byta ut sitt förnamn, gjorde jag en egen tidsresa till när jag som ung trodde att en sådan förändring skulle lösa mina svarta problem. Jag lät mig döpas om för att passa in i ett annat fack, för att slippa bli en stereotyp, för att slippa vara en färdigmålad bild för åskådarna. Mitt nya smeknamn skulle ge mig möjligheten att bara få vara, men trots det räckte vithets-poängen inte till och jag blev fortfarande kategoriserad.

Med tiden kom jag att älska det jag tidigare skämdes för; det svåra namnet som jag var tvungen att skapa en lek kring för att det kanske skulle uttalas mindre främmande. Jag började se mitt namn som något värdefullt, som både speglar mitt ursprung och som speglar mig, och inte en blueprint av hur omvärlden uppfattar mig som svart kvinna. Litteraturen av just svarta författare var en av de faktorerna som fick mig att öppna upp mina ögon för de olika historierna om människorna som trots olikheter ständigt packas in i de få stereotyperna samhället reproducerar om svarta människor. I denna värld fick jag möta allt från (s)heros, till den nigerianska universitetsstudenten, till någon som bara genomled kärleksproblem. Historier som jag aldrig fick se på TV eller bland de böcker som rekommenderas i bibliotekens hyllor. Historier om människor vars namn inte var Clarisse eller Klara, utan människor med namn som mitt, människor som beskrevs att se ut som jag, människor med obestämda öden och med olika egenskaper, intressen och olika liv. Denna värld erbjöd mig en bred variation av representation, en representation jag aldrig trodde var möjlig. Bokcirkeln ’The Black List’ handlar om just det; att lyfta fram svarta afrikanska författare eller författare från den afrikanska diasporan, men också erbjuda en värld full med variation men samtidigt igenkännande. Som en av intiativtagarna så fascineras jag varje dag av de tusentals berättelserna och världarna om människor som ständigt placeras i ett enda fack. En värld som finns, men som inte erkänns.

När jag rycks tillbaka från min tidsresa av applåder som signalerar slutet av samtalet dyker känslor och frågor upp. Sittandes i en bänk på Moderna Museet inser jag hur viktig denna bokcirkel är. Det vi erbjuder allmänheten, speciellt afrosvenskar, är en ny värld, en värld som har hjälpt mig att se helheten. Jag lämnar byggnaden annorlunda från hur jag tänkte mig innan samtalet, men mer motiverad av vårt arbete och vikten av hur viktigt det är.

P.s Marie Ndiaye säger hej!

Isatou Keita
Student och fd. deltagare i Afrosvenska akademins ledarskapsprogram. En av initiativtagarna till bokcirkeln The Black List.